Trätan mellan Lönnberg och Schildt

Efter nyåret 1800 lägger sig isen och blir småningom farbar över Horsfjärden. I början av mars flyt­tar Schildt med det mesta av sina tillhörigheter till Dahlby i Västerhaninge. Det som kvar­läm­nats skick­ar han sedan en man vid namn Pehr Andersson att hämta. Denne får göra res­an till Björn­holmen flera gånger utan resultat. Lönnberg menar att ifrågavarande lösöre till­hör gården, och är på alla sätt ovillig att lämna något ifrån sig. Schildt stämmer då Lönn­berg, jämte de som åtföljt honom vid julen 1799, att stå till svars vid vinter­tinget den 13 mars 1800. Som huvudstämningspunkt väljer han bråket dagen före julafton. Dessutom yrkar han ersättning för den egendom han anser att Lönn­berg tillgripit, och utlovar att senare lämna en ut­för­ligare specifikation på denna.

Slagsmålet framställer han som att alla på givet tecken från Lönnberg överfallit honom med hugg och slag, hållit honom i håret och armarna, skuffat honom sinsemellan och tillfogat hon­om två blöd­ande sår på ena benet. Slutligen hade han lyckats slita sig lös, flytt hus och hem och förgäves sökt läm­na Björn­holmen där­för att isen lade hinder i vägen.

När målet påropas, befinns att alla svarande är närvarande, men Schildt själv saknas, varför målet upp­skjutes till nästa ting.

Vid sommartinget den 29 maj 1800 återupptas målet, och nu har Lönnberg å sin sida stämt Schildt med i stort sett samma tillvitelser som han själv fått mottaga. Dessutom har han för Olof Larssons, Lars Anders­sons och Jan Erssons räkning inlämnat en stämning med samma sakinnehåll, men med en fränare ton som framställer Schildt som en beryktad person med be­fläckat namn och karaktär och som egentligen borde från­tas sitt adelsmannaskap.

Denna gång är Schildt närvarande, men av svarandena har bara Lars Andersson i Ö.Vitsgarn och Jan Ersson i Sandviken kommit. Lantmätare Peterson och Olof Larsson i Vitså hade inte anmält nå­got för­fall. Lönnberg däremot hade sänt ett läkarintyg, enligt vilket han led av kron­iska sjuk­dom­ar av så all­var­lig art att han måste stå under läkares uppsikt.

När genstämningarna upplästs, vill varken Lars Andersson eller Jan Ersson kännas vid for­mu­lering­ar­na. Ingen av dem kan läsa eller skriva, Lars Andersson har visserligen plitat sitt bo­märke på stäm­ning­en, men påstår att den aldrig lästs upp för honom. Schildt biträds vid rät­te­gången av assessor Ny­stedt, och denne fordrar nu att de frånvarande skall fällas till böter för sitt uteblivande, särskilt Lönn­berg, vars läkarintyg han påstår vara alldeles osannfärdigt. Dess­utom anser han att brottet är så svårt, att ett urtima ting bör utsättas. Häradsrätten går på Ny­stedts linje och beslutar om urtima ting. Lönnbergs lä­karintyg tror man inte på, och han såväl som Peterson och Olof Larsson har att vid nästa ting visa full­giltiga skäl för sin bortovaro.

Det urtima tinget blev utsatt till den 27-28 augusti 1800. Då rätten sammanträtt, tingsfred ut­lysts och målet påropats, befinns det att alla inblandade är närvarande utom Lönnberg. Nu upp­kommer fråga om Lönnberg blivit behörigen kallad. ”Excecutionsbetjenten ” Lindahl med­delar, att han för tre dagar sedan underrättat Lönnberg, men att denne inte velat skrift­ligen bekräfta kallelsen. Fjär­dings­man Ditt­mer intygar att han träf­fat Lönnberg i Stockholm, och att Lönnberg då sagt sig vara kallad till tinget. Slutligen meddelar nämnde­man Måns Måns­son i Staf att han för några dagar sedan spikat upp kallelsen på Lönnbergs husdörr på Björn­holmen.

Därnäst måste utredas varför de två övriga inte varit närvarande vid förra tinget. Lantmätare Peter­son säger sig aldrig ha fått någon kallelse, och mjölnaren Olof Larsson säger att han va­rit närvaran­de de två första dag­arna, men tredje dagen då målet påropades, påstår han sig ha haft ont i fötterna och där­för måst återvända hem.

Efter detta är inte mycket mer att göra, utan domstolen ajournerar sig till klockan 4 på efter­mid­dag­en, i hopp om att Lönnberg skall infinna sig under tiden. Då förhandlingarna åter­upp­tas har Lönn­berg fort­farande inte kommit. Schildt har under tiden författat en skriftlig inlaga där han begär att Lönnberg skall hämtas och att Schildts inkallade vittnen skall höras. Emot detta protesterar svar­an­dena, och me­nar att inga vittnen skall höras innan Lönnberg infunnit sig. Häradsrätten beslutar då att sända nämn­deman Anders Pehrsson och fjärdings­man Erik Öhman att hämta Lönnberg på Björn­holmen och föra honom till tinget, där förhand­ling­arna skulle fortsätta klockan 8 nästa dag. När härads­rätten nästa dag ånyo samlats, befinns att ing­en Lönnberg stått att finna. Pehrsson och Öhman berättar att de träffat hus­hållerskan, som sagt att Lönnberg var bortrest till Stockholm, men att han när som helst kunde vän­tas hem. För säker­hets skull hade de bett henne låsa upp överallt och letat igenom alla utrymmen, han kun­de ju ha gömt sig i något av uthusen.

De övriga svarandena kan dock förhöras. Alla nekar till att ha uppträtt våldsamt, och mjöl­nar­en Olof Lars­son lämnar vid förhöret en detaljrik berättelse om händelserna, som vid en gransk­ning ver­kar rim­ligt tro­vär­dig. Lantmätare Peterson bekräftar vad Olof Larsson sagt, och berättar ytter­ligare om jul och nyårshelgen. Även Lars Andersson och Jan Ersson instäm­mer i vad de båda övriga sagt.

Kaptenen Schildt upprepar nu sin begäran från gårdagen, att få sina vittnen avhörda. Dessa är tre styck­en, soldaten Jan Löfling, gruvarbetaren Johan Carlsson och änkan Maja Larsdotter från Mälby på Muskö. Men Schildt måste samtidigt tillstå, att Löfling och Carlsson troligen hade tröttnat på att vara i Västerhaninge och givit sig av, han visste inte vart. Men Maja Lars­dotter var kvar och kunde höras. Olof Larsson, Lars Andersson och Jan Ersson motsätter sig detta bestämt. De behövde kom­ma hem för att bärga sin gröda och vill inte vänta tills Löfling och Carlsson kunde tillrättaskaffas. Vad beträf­far Maja Larsdotter anser de att hon är ökänd för sitt levnadssätt, och inte kan anförtros att begå vitt­nes­eden.

Domstolsprotokollet uppger: ”Härvid uplystes af nämnden at Maja Larsdotter wore all­mänt känd för liderlighet och illa beryktad, så at hon i hela orten utmärktes med namnet Sup-Maja, samt at hon dessutom på 14 á 15 års tid icke nyttjat Salighetsmedlen. Maja härom til­spord med­gaf, at hon för öf­wat Kyrkobuller och dryckenskap undergått stockstraff, äfwensom at hon på längre tid eller sedan hon ifrån Västerhaninge Församling bortflyttat, icke begått Her­rans Heliga Nattward”. Man undrar vad Schildt hade för bekanta. Ställd inför detta be­slut­ar domstolen att uppskjuta målet till näs­ta ting. De inblandade åläggs att vid varier­ande vit­en själv­mant inställa sig, utom Lönnberg som skall hämtas.

Maja Larsdotter tillsägs strängeligen att bättra sitt leverne, och att anmäla sig för präster­skap­et för att få nödig undervisning. Häradsrätten hade sålunda sammanträtt i två dagar utan att egent­ligen få något ut­rättat.

På hösttinget den 14 november 1800 kommer målet upp igen. Nu är alla närvarande utom lant­mä­tare Peterson, som sänt ett brev med ursäkter: ”men som jag för någre dagar sedan ge­nom för­kyl­ning åd­ragit mig en swår hufwudwärk samt bröstsjuka, hwilken opasslighet jag wäl sökt ofwer­win­na, men at hittills als ingen lindring stådt at ärhålla..”.

Lönnberg kan nu för första gången höras i målet: ”… och sedan Handels Bokhållaren Lönn­berg om för­lop­pet af den åtalade händelsen å Björnholmen den 23dje nästwekne December til alla delar gjort ene­han­da berättelse med dem, som the öfrige Swaranderne wid Urtima Ting­et redan afgifwit, samt i följe där­af ej mindre yrkat befrielse ifrån hufwudkäromålet; än äfwen at Herr Capitainen Schildt, hwil­ken efter som orden föllo, dessutom wore känd för en skojare, måtte för rätte­gångs­miss­bruk war­da til answar känd. ”.

Något omedelbart frikännande blir det dock inte tal om. Först skall Schildts vittnen höras. Sol­daten Löf­ling och gruvarbetaren Carlsson hade infunnit sig, däremot inte Sup-Maja.

För Löflings del inlämnas och uppläses ett skriftligt vittnesmål. Lönnberg protesterar, och me­nar att Schildt författat vittnesmålet samt fordrar att Löfling skall vittna muntligen. Detta bifalles, och av för­höret framgår att vittnet egentligen inte sett så mycket, han hade inte sett var­ken Lönnberg eller Peter­son delta i bråket, utan tvärtom hört dem försöka lugna ned de an­dra. Efteråt hade Schildt visat honom två blödande sår på ena benet, men han hade inte sett när eller på vad sätt Schildt fått denna skada.

Domboken: ”Under det vitnet afgaf föregående sin berättelse, inföll Handels Bokhållaren Lönn­berg flera särskillte resor, med utlåtelse at Schildt vore en person, som å alla orter där han längre eller kortare tid vistats, gjort sig känd för en skojare, lögnare, krångelmakare och fö­ga bättre än be­draga­re; at de hål eller sår hvilke efter vad vitnet omförmält, funnits på Herr Capitain­ens ben, tilläfventyrs härrört antingen af ohyra eller någon gemen smitta, samt at Schildts döttrar de så kal­lade Fröknarne Schildt vore just af detta slaget och et ägta pack. Hvilket alt på Herr Ca­pitain­ens be­gäran här anteck­nades, hvarjämte Härads Rätten åt­varn­ade Lönnberg at emot sin vederpart in­för Domstolen uti tal och svar upföra sig anständigt och beskjedeligt”. Man får lätt miss­tanken att Lönnberg inte var riktigt nykter.

Det andra vittnet Johan Carlsson instämmer med Löfling, med reservation att han egent­ligen inget hört eller sett. ”Därom af Lönnberg tillsporde, tillade sluteligen Löfling och Carls­son, at Herr Capi­tainen Schildt och Lönnberg, sedan grälet första aftonen uphört um­gåtts ganska fryndligt och efter utseendet varit goda vänner, ända intill dess Capitainen af­flyttade hemma­net och öfver­läm­nade det till Lönnberg”.

Sedan vittnesmålen är avklarade, lämnar Schildt in en lista på de inventarier, som Pehr An­ders­son ti­digare misslyckats med att hämta åt honom. Listan upptar 12 poster: en tjurkalv, en stor landnot, sex nät, två båtar, en av ek och en av furu, en läderstol, en hackelsekista med kniv­ar, en järngryta, en smör­kärna fylld med välska bönor, ett par kardor, en halv tunna tjära, två yxor och en hyvel, till­sam­mans värderat till 90 Riks­daler. Schildt yrkar nu att allt skall överlämnas till honom omgående eller också betalas kontant till i listan specificerade värden.

Lönnberg å sin sida bestrider det mesta, en del kan Schildt få hämta var han kunde hitta det, annat hade funnits innan Schildt tillträdde arrendet, tjurkalven anser han vara pant för ett hand­lån och tjä­ran påstår han att Götherström hade betalat. Slutligen:.. ”wägrade all slags be­talning therföre, med tillägg, at han icke förstod huru Schildten, som sällan ägt två styfver at köpa lussalva före, vågade framkomma med dylika pretentioner..”

Lönnberg återkommer här än en gång med antydningar om att Schildt mer än andra be­svärad­es av löss. Kanske var det så, vem vet.

Domstolen hade ingen lätt uppgift, vittnesförhören hade inte givit mycken klarhet, och ord stod mot ord. Efter enskild överläggning meddelas ett utslag: Olof Larsson, Lars Andersson och Jan Ersson får med ed värja sig mot anklagelserna. Först måste de emellertid ha ett präs­ter­skapets intyg om sin kris­ten­doms­kunskap och att de hade fattat edens stora vikt och värde. Målet uppskjuts därför ytter­ligare till nästa ting.

Vid vintertinget den 13 mars 1801 infinner sig Olof Larsson, Lars Andersson och Jan Ers­son för­sed­da med de nödiga intygen. Domaren förmanar dem ytterligare, varefter de ”med hand å bok svor och betygade vid Gud och hans heliga Evangelium” att de inte tillfogat Schildt nå­gon skada.

Sedan förra tinget hade landfiskalen Kruse blivit förordnad att följa förhandlingarna. Denne med­del­ar nu, att på grund av protokollens vidlyftighet och målets svåra beskaffenhet, kan han inte ome­del­bart sätta sig in i alla enskildheter, utan vill ha målet uppskjutet. Detta blir också häradsrättens be­slut.

Sommartinget den 27 maj för inte saken vidare. Landsfiskal Kruse har läst in målet, men här­ads­rät­ten saknar nödiga protokoll, och inget kan avgöras. Bättre går det inte heller vid höst­ting­et den 17 no­vem­ber. Ingen av parterna har några protokoll, och koncepten till dom­böcker­na finns inte till­hands så man kan veta vad som tidigare blivit sagt. Men nu anser hä­rads­rätten att målet fått en allt­för perenn karaktär, varför beslutas om urtima ting till den 16 december 1801. Parterna skall då få hålla sina slut­pläderingar, och vad de än ytterligare kan ha att invän­da, skall målet avgöras.

Till urtima tinget infinner sig alla utom lantmätare Peterson och Lars Andersson i Ö. Vits­garn. Par­ter­nas slutpläderingar innehåller inget nytt, och häradsrätten meddelar därefter föl­jan­de dom:

Olof Larsson, Lars Andersson och Jan Ersson hade redan med ed värjt sig från allt ansvar, och mot Peterson hade Schildt tidigare lagt ned all talan. Återstår Lönnberg, men som Löfling i sitt vittnes­mål uppgett, att Lönnberg försökt avstyra allt bråk, frikänns även han.

Däremot fälls Lönnberg, dels för de missfirmelser han i genstämningen för de övrigas räk­ning riktat mot Schildt, dels för sitt otidiga uppträdande mot honom inför rätten. För detta får han böta 20 Riks­daler. Beträffande de i genstämningarna gjorda påståendena, att det i stället var Schildt som över­fallit de övriga och att han skulle fällas för rättegångsmissbruk, kan detta inte styrkas av någon och lämnas utan bifall. Av de på Björnholmen kvarlämnade persedlarna till­döms Schildt tjurkalven på det skälet att Lönnberg vidgått att han mottagit den, men inte kun­nat förete någon revers för det lån han påstod den vara pant för. Beträffande det övriga kunde ingen varken med vittnesutsagor el­ler på annat sätt visa sin äganderätt, varför Schildts anspråk fick förfalla.