En trasslig låneaffär

Av de många och trassliga låneaffärerna skall vi försöka följa en, den som får en avgörande be­tyde­lse när Björnholmen senare kommer att säljas på executiv auktion.

Den 4 november 1799, alltså strax innan uppgörelsen med Götherström på Tyska Lejonet, tar Lönn­berg ett lån på 3 000 Rd av en bryggare Johan Wennbom. En för den tiden aktningsvärd summa, och för att få någon säkerhet för lånet införs i re­ver­sen rätt att söka inteckning i Björn­holmen. Lönn­berg sy­nes ha haft någon snabb affär på gång, för rätt snart betalar han lån­et och återfår reversen.

Den 21 december samma år använder han reversen med sin inteckningsrätt igen, nu som sä­ker­het för ett lån av mjölnaren Olof Svensson vid Vendelsö kvarn. Denne mjölnare, en nära 60-årig man, född i Sorunda, hade något år tidigare flyttat till Vendelsö från en kvarn vid Täck­eråker. Vid Ven­delsö stan­nar han för övrigt inte heller länge. 1801 flyttar han igen. Mjöl­naren, som för­sörjer sig på kvarn­arren­de med kontanthushållning, kan låna ut 400 Rd på 4 mån­ader, lånet för­faller alltså den 21 april 1800. En avbetalning på 200 Rd görs den 10 mars, men när förfallo­dagen gått blir den försik­tige mjölnaren o­ro­lig. Han begär inteckning av sin säkerhet vid som­mar­tinget den 27 maj 1800. Nu blir i stället Lönn­berg orolig, och över­talar lantmätaren Peterson att betala Svensson resterande 200 Rd, varför Svensson trans­porterar skuld­sedeln och säker­heten på innehavaren och lämnar dem till Peterson, som där­med har en fordran på 200 Rd hos Lönn­berg. Den godhjärtade Peter­son lämnar Lönnberg säker­he­ten, som numera fått status av inteck­ning på 3000 Rd i frälsehemmanet Björn­hol­men.

Nästa gång inteckningen kommer till användning är ungefär ett år senare. Den 17 april lånar han 1 500 Rd av hovkirurgen Lars Fredrik Grubb. Denne lämnar dock endast l .150 Rd kon­tant, för res­te­ran­de 350 Rd lämnar han en vagn, som Lönn­berg troligen tänkt använda vid sina åter­kommande resor mellan Björnholmen och Stockholm. Lånet förfaller till betalning den 17 april 1802, men dess­förin­nan, troligen redan under 1801, behöver Grubb pengar och överlåter lånet på hovrätts­nota­rien J.M. Winckler.

Då lånet förfaller den 17 april 1802, har Lönnberg om några alls så i varje fall inte tillräckligt med pengar. Han tar sig då före att stämma Grubb till Stockholms Norra Förstads Västra Käm­närsrätt, en lämplig underinstans att börja en rättegång. I stämningsansökan, som inges den 22 april, yrkar han att Grubb mot 1100 Rd skall återlämna skuldsedeln på 1500 Rd jäm­te inteck­ningen. Mellan­skill­na­den på 400 Rd vill han tillgodogöra sig därför att den vagn Grubb levere­rade var av enklare beskaf­fenhet än utlovat, värd bara 62 Rd; därför att Grubb begärt olaglig rän­ta och slutligen även som ett slags skadestånd.

Den 3 maj lämnar han ytterligare en stämning på Grubb, undertecknad av Jacobina. I mång­ord­iga vänd­ningar går den ut på, att Jacobina inte alls vetat om att Gumerus pantsatt hennes ärv­da egen­dom, att det vore brott mot ärvdabalken att göra så, att det egentligen var Grubbs fel som bort ta re­da på vem som ägde fastigheten och att hon nu återfordrar både skuld­sedeln och in­teck­ningen utan att lämna något i gengäld.

Grubb blir inte alls oroad av detta, han håller det troligen för ett klumpigt bondförsök. I en in­la­ga till Kämnärsrätten med­delar han denna och motparten, att han frånhänt sig skuldsedeln och in­teck­ningen, men påpekar samtidigt bistert, att vem som än innehar en skuldsedel med in­teck­ning i fast egendom som säkerhet, nog kan räkna med att få igen sina pengar. I en svars­in­laga i Jacobinas namn fram­här­dar Gumerus med att Grubb skall återlämna doku­ment­en, vare sig han överlåtit ford­ringen på nå­gon annan eller inte. Detta blir det sista som sägs i detta ärende i den rättsinstansen. Käm­närsrätten tar ald­rig upp målet till förhandling. Lönn­berg in­ser nog ock­så att det hela är dödfött, och lyckas dra sig ur den påtänkta rättegången. Den 9 augusti 1802 lånar han 2000 Rd av auditören Samuel Wallin. Denne var ende son till prosten Carl Wallin i Öster­ha­ninge, 29 år gammal, och hade sedan några år en tjänst som auditör vid Svea livgarde. Wallin får en revers med rätt att i Lönnbergs ställe föra rätte­gån­gen som sin egen och få ut vad han kan av Grubb inklusive att behålla inteck­nin­g­en. Av de 2000 Rd fick Lönnberg dock endast en mind­re del kontant, resten mot revers. Under ti­den har Winckler den 11 maj 1802 lagsökt Lönn­berg för skuldsedeln på 1500 Rd. Lönnberg, som inte känner till att den trans­por­te­rats, vill först inte kännas vid skuldsedeln. Han får dock snart klart för sig, att den gäller det lån han tagit av Grubb, och försöker nu förhala saken ge­nom att hänvisa till att rättegången i Kämnärs­rätt­en först måste slutföras. Winckler vänder sig då till länsstyrelsen, och lands­hövding Georgii avgör den 19 april saken så, att Lönnberg är skyl­dig återbetala lån­et, an­nars kommer Björnholmen att ut­mä­tas. Rättegången vid Käm­närs­rätt­en får han föra ändå bäst han vill.

J. M. Winckler

När detta är klart, återbetalar Grubb sitt lån till Winckler, och kommer så i besittning av läns­sty­rel­sens utslag, skuldsedeln och inteckningen. Detta utslag från länsstyrelsen torde ock­så ha påverkat Lönn­bergs beslut att begära sig i konkurs. Trots att konkursansökan redan var in­läm­nad, lyckades sedan Samuel Wallin den 29 augusti 1803 överlåta sin fordran hos Lönn­berg på en knapp­nåls­maka­re Nils Wes­terling. Om Westerling hållits ovetande om rätta för­hål­lan­det, måste förfarandet nog be­traktas som be­drägeri.